Kodak Instamatic var måhända en usel kamera. I första hand tillverkad för att säljas, köpas och ge bort. 50 miljoner tillverkade bevisar att den fungerade perfekt i detta avseende. Men den hjälpte även till att besegra fotografins gubbvälde.
Atryckarens ljud ger en intuitiv känsla av dålig kvalitet. Ett torrt och oraffinerat klick som när någonting oväntat och förargligtgår sönder. Vikten är inte heller så förtroendeingivande och det material som kameran tillverkats av kan bara väcka habegär hos någon som tycker om plast när den är som mest äkta.
Men är det inte lite snobbigt att säga så?
Kodak Instamatic är något man gärna ironiserar över. En tafflig produkt som gjorde foton till konventionella massprodukter. Knäppta kort helt enkelt. Därför kan Instamaticbilden ses som ett referensmått på vad professionell fotografering absolut inte fick vara. Och kanske kan den motbild som Instamatic utgjorde ha påverkat den samtida dokumentära fotografin. Seriöst foto skulle vara svartvitt med skarpa kontraster och gärna med ett medvetet politiskt innehåll, dessutom togs de nästan enbart av män. Färgbilder uppfattades som amatörmässigt eller kommersiellt och hörde till det vardagliga familjelivet. Det var först när en mer subjektiv fotografi växte fram på 1980-talet som färgen kom in i ett mer konstnärligt experimenterande foto, och typiskt nog var många kvinnliga konstnärer drivande i den utvecklingen, exempelvis Cindy Sherman. Det är också typiskt att min mamma och mormor använde Instamatic. Ibland lånades den också av oss barn vilket inte självklart hände med pappas mer avancerade kamerautrustning. Det slår mig dessutom vid en titt i mormor Linneas fotoalbum att det sker en förändring i bildernas karaktär när Instamaticfotona kommer in, inte bara tekniskt sett. Det är fler bilder tagna inomhus och mer slumpartat. Kameran tycks ha tagits fram lite oftare än förr.
Första bilderna med mormors kamera togs på julafton 1970 när hon precis fått den av morfar Alvar. När de klistras in i albumet är det många avklippta ben och suddiga ansikten men det är bilder som annars inte skulle ha tagits på ett så otvunget sätt. Motiven är situationer man känner igen från högtider och släktträffar. Det ser trivsamt och ombonat ut, murrigt understruket av de mjuka färgtonerna. En titt på negativen visar också att det fastnade mer på filmen än vad kopiorna gav sken av. Dels beskars bilderna vid kopieringen när den vita ramen skulle dit, dels är kvaliteten faktiskt inte så dålig. Vid inscanning och digital hantering kommer det fram en annan lyster i bilderna med mera detaljer och skärpa.
Kodak började sälja Instamatic tidigt under 1963. En funktion som lyftes fram var det smidiga sättet att ladda med film genom att en plastkassett enkelt sattes på plats i kameran. Detta framhölls också som en fördel jämfört med lösa filmrullar, eftersom det var möjligt att byta mellan svartvitt och färg efter behag utan att filmen förstördes när kassetten togs ur. Filmremsans bredd var samma som för det gamla småbildsformatet men måttet på varje ruta var kvadratiskt i stället för rektangulärt. Filmen fick benämningen 126 och varje kassett rymde 24 exponeringar. Kassetten rymde även räkneverket till filmen så att kameran fick ännu färre rörliga delar. Idén var också att kameran skulle ha ett lågt inköpspris för att sedan generera inkomster vid filmförsäljningen.
EN FÖRTROLLANDE FINESS var blixtkuben Magicube som roterade när filmen drogs fram så att en ny blixt elegant dök upp. Funktionen ger en nyckel till Instamatics framgångssaga. Den rymde en berättelse och hade designats för att demonstreras. De snygga funktionerna var perfekt anpassade för reklamkampanjer och hanteringen kunde iscensättas på ett elegant sätt av säljare. De spännande komponenterna var noggrant utvalda rollfigurer i en saga. När allt placerades i en presentlåda som påminde om ett dyrbart smyckeskrin blev magin fullbordad.
I reklamen poängterades den användarvänliga hanteringen, gärna med en kvinnlig fotograf som demonstrerade alla smidiga funktioner. Utformningen av annonserna hade också en mjukare framtoning än traditionell kamerareklam där typiskt maskuliniserat tekniska värden lyftes fram som precision, kontroll och mätbarhet. Den första Instamatic som lanserades hade beteckningen 50 men den modell som fick mest framgångar försäljningsmässigt var Instamatic 104. Många varianter producerades under åren och även andra kameratillverkare tog fram modeller som kunde utnyttja 126-filmen. En del riktigt avancerade som Rolleis dyrbara version med utbytbara objektiv.
Teknikst sett hade Instamatic annars inte mycket att komma med. Det fasta objektivet påminner om de som sitter i dagens mobilkameror och brännvidden var anpassad för att få med så mycket som möjligt. Den som ledde utformningen av kameran var amerikanen Dean M. Peterson. Instamatic var i stort sett en utveckling av Kodaks gamla lådkamera Brownie som började säljas vid förra sekelskiftet och vars popularitet blev grunden till Kodaks imperium inom film och fotografi. Ännu större blev succén med Instamatic och över 50 miljoner kameror producerades mellan 1963 och 1970.
Att Instamatic också fungerade som ett kravlöst bildredskap bevisar också det stora antal bilder som den genererat under två decennier. En befriande kamera som inte riktade sig till tekniknördar utan mot en publik som utan krusiduller ville samla minnesavtryck i färg. Visserligen fanns både diafilm och svartvita rullar till Instamatic men det var färgkorten som producerades mest och fyllde epokens fotoalbum.
De ekonomiska vinsterna under 1900-talet gav Kodak möjligheter till välgörenhetsprojekt och resulterade bland annat i Eastmaninstitutet i Stockholm, uppkallat efter Kodaks grundare George Eastman. Kodaks framgångar har delvis sin förklaring i att systematiskt ta patent på nya produkter. På så vis kunde man ta kontroll över marknaden. Ett exempel är Kodak Carousel som var en diabildsprojektor med ett roterande magasin. En produkt som i TV-serien Mad Men får en svindlande laddning genom genial marknadsföring.
En annan nymodighet som Kodak tog patent på 1975 var den digitala fototekniken. Knappast kunde den stora koncernen ana att detta skulle bli en ödesdiger satsning. Kodak lyckades aldrig själva kontrollera utvecklingen med egna produkter och marknaden för film och fotokemikalier blev allt mer olönsam. 2012 var Kodak nära konkurs efter att några decennier tidigare ha varit ett av USA:s mest framgångsrika och lönsamma företag.
Den sista 126-rullen tillverkades 2007 så idag har Instamatic inget större värde, i så fall som samlarobjekt. Det har florerat ett rykte om att Kodak ska lansera en kameramobil i form av en android som utvändigt har lånat formen från en Instamatic. Idén är lysande men tyvärr har det visat sig att produkten är en bluff. Idag lever Instamatic i stället kvar i företeelsen Instagram. Kameraappen till våra mobiler som alstrar fyrkantiga kort med vit ram. Ett bildformat som dess mest flitiga användare knappast har en aning om vart det kommer från. Den digitala fototeknik som Kodak utvecklade används för att göra skarpa och klara bilder mer ålderdomliga.
Så att de ser ut som kort.