Ljudet av Lego är rasslandet från en svindlande nära barndomsvärld. Kartongen som plastbitarna låg i var oftast inslagen som present eller julklapp – snart låg innehållet på golvet och spegelblanka klossar i klara färger trycktes ihop efter byggbeskrivningens tydliga instruktioner. Kanske blev det ett knottrigt hus med rutigt staket runtom och en liten TV-antenn på taket, eller en knallröd brandbil med grå gummihjul som gick att styra. Allt fick en taggig utformning genom de rätvinkliga klossarnas form och märkligast blev flygplan när den strömlinjeformade skepnaden översattes till Legospråk.
Den ursprungliga versionen fick vara med några dagar, sedan försvann asken, och när byggbeskrivningens trasiga rester åkt i soporna hamnade alla bitar i Legolådan där de blandades upp med äldre klossar i en kreativ kompost. De blev gödning till nya projekt och snart växte hela städer fram med gator, järnvägsspår och hus: en värld i plast som fick stå kvar tills det var dags för städning och golvet måste rensas.
Min Legoepok utspelade sig från slutet av sextiotalet till några år in på sjuttiotalet då intresset dog ut i samband med att Legogubbarna kom. Larviga figurer som log hela tiden passade inte alls in i mitt Legoland. De hade aldrig behövts eftersom jag själv befolkade Legovärlden – en högst verklig miniatyr av mig bodde i husen och körde omkring i bilarna. Paradoxalt nog var det just bitarnas primitiva basformer som lockade till ständigt nya påhitt, de små grundmodulerna gick att variera oändligt.
Legot tycks rymma ett ordentligt glapp mellan tillverkarens intentioner och användarens hantering. Barn har ända från begynnelsen revolterat mot de värderingar som ryms i Legoindustrins program. I 1950-talets reklambroschyr är en man och en pojke i färd med att bygga varsin skyskrapa. Att det ska föreställa far och son är säkert ingen vild gissning. Faderns projekt är en Legokopia av Empire State Building medan sonens blygsammare bygge är ett litet höghus. Killarna har uppkavlade skjortärmar och ägnar sig åt arkitektur; de jobbar med något tekniskt och projektinriktat, fattar viktiga beslut. En kantig storskalighet med vit exteriör gestaltas i en avskalad rumslighet som saknar hemrelaterade beståndsdelar förutom ett litet bord.
Fler exempel i broschyren visar killar som konstruerar tekniska underverk som flygplatser, järnvägsstationer och bilverstäder. I den mån flickor representeras är de sysselsatta med att stå bredvid och beundra pojkarnas ingenjörskonst. Av 10 bilder på situationer där Lego används finns bara en bild på en flicka som aktivt bygger och hon tillverkar en klocka. Förvisso en teknisk produkt men den är framställd som en bild av en klocka, mer dekorativ än funktionsbetonad.
De flesta som byggt Lego kan minnas att könsrollerna inte var så bestämda. Vi byggde hus som det gick att bo i, små hem med rum som befolkades. Där fanns bord som man satt och åt vid, toaletter som kunde spolas och sovrum med sängar där det gjordes barn. Att kärnfamiljer befolkade Legovärlden är kanske inte förvånande då den var en realitet på 1950- och 60-talen. Leken kan mycket väl tyckas ha rymt schabloner men de överensstämmer knappast med bilden av leksakstillverkarens tänkta målgrupp.
Här finns alltså två skilda kontexter. Dels i avsändarens budskap som riktar sig till pojkar som förväntas bli tilltalade av produktens koppling till traditionellt manliga yrkesroller, dels i användarnas fria tolkning och hantering som utnyttjar klossarnas kreativa potential.
Iakttagelsen här bygger visserligen på mina egna erfarenheter där jag i efterhand konstaterat att det visuella material i form av broscyrer och instruktioner som följde med i mitt Lego inte riktigt stämde med mitt användade av klossarna. Jag lekte inte med Lego som det var tänkt, vilket nog är ett allmänt fenomen. Som liten fascinerades jag till exempel av dockskåp där just de tekniska aspekterna lockade i form av elektriska installationer och noggrant detaljerade möbler och interiörer. Dockskåpet belyser alltså fenomenet omvänt; en typisk flickleksak som egentligen är en högst teknikspäckad arkitekturmodell men som förväntas bli använd för att gestalta familjeliv i liten skala.
Som tidigare nämnts tog min Legoepok slut i samband med att Legofamiljen introducerades 1974. Jag var då 10 år gammal och min minnesbild av det kan kort och gott beskrivas som att magin gick förlorad. Även om jag struntade i att använda gubbarna så förstörde de stämningen genom sin existens och Legovärlden gick under. Legot hade haft en hemlig laddning av vuxenhet som nu saboterades av könlösa plastvarelser. Det rum som skapats genom villkorslös inlevelse tappade sin dimension av äkthet på ett sätt som kan liknas vid tillståndet då en konstupplevelse grumlas av vacklande tilltro. Legot kändes inte seriöst längre.
Frågan är då om det teknikinriktade Legot skapade en mer neutral förutsättning för att gestalta fria fantasivärldar där barn oavsett kön kunde prova på sina vuxenroller? Jag tror att det paradoxalt nog fungerade så, och att det jämlikhetssträvande Legot på 1970-talet satte käppar i hjulet för denna verksamhet. Legoindustrin växte och företaget måste utvecklas på ett kontrollerat sätt i fas med tiden. Klossarna måste differentieras och anpassas till nya värderingar. Något som talar för detta antagande är att Legofamiljen föddes samtidigt som plastbitarna fick mer bestämda funktioner. Legopappa och Legomamma blev färdiggjorda specialbitar som fönster och järnvägsräls. Hur spännande var det? Legotillverkaren gav återigen uttryck för ett glapp mellan sina intentioner och verkliga förhållanden.
För en tioårig pojke är det förstås inte omöjligt att Legofamiljen ställde till problem genom att de verkade tjejaktiga. Jag tror dock inte att det är så enkelt. Problemet handlar mer om användbarhet. När barn handskas med dockor är det ett rollspel där man leker vuxen och är förälder, just så som jag själv gjorde i mina högst verklighetsladdade Legohus. Vilket barn vill släppa sin suveräna position i det ögonblicket och lämna plats för en vuxendocka? Att barn skulle förväntas vilja leka med vuxenliknande dockor är en besynnerlig idé och kanske typisk för denna tid.
Det kan också misstänkas att leksakstillverkarens uppdelning av pojk- och flicklego uttrycker ett tabustyrt avståndstagande till barns sexualitet. Med tydligt avskilda lekzoner förmedlades både exempel på lämplig könstillhörighet och en from önskan att inte utforska dessa identiteter gemensamt.
Varför var då Lego i sin enkla ursprungsform ett så lämpligt material för att gestalta vuxenliv? Jag tror att det i hög utsträckning beror på de fria förutsättningar som lösgjordes när tillhörande byggbeskrivningar och broschyrer glömts, men en viktig komponent är också att Lego gjorde det möjligt att leka med en mirakulös precision. Ett barn som satte ihop två Legoklossar uppnådde lika perfekt resultat som en vuxen, fumliga händer kunde åstadkomma samma sak som erfarna. Bygga med Lego var som att hantera en penna med inbyggd perfekt handstil. Klossar som sattes ihop fick alltid samma exakta läge, tio bitar placerade horisontellt eller vertikalt resulterade alltid i strikt bestämda mått. Skillnaden mot vanliga klossar av trä var häpnadsväckande och förklarar sannolikt varför produkten gjorde omedelbar succé. Barnen kunde åstadkomma perfekt resultat varje gång och på så sätt visualiserade klossarna precision och trovärdighet, vuxenorienterade egenskaper som barn gärna vill uppnå. Detta hade ingenting att göra med om man var flicka eller pojke.
En annan pådrivande kraft var säkert också att plast i sig var ett modernt framtidsmaterial. Den högkonjunktur som uppstod under decennierna efter andra världskriget innebar ett storskaligt samhällsbyggande som gjorde att nya bostadsmiljöer i städer och förorter växte upp rekordsnabbt. Prefabricerade moduler användes för att effektivisera produktionen av bostäder. Att denna epok blev Legots storhetstid är inte förvånande då den erbjöd möjligheter för barn att göra likadant i liten skala.
Legoklossarnas fria grundformer skapade möjlighet för individuella tolkningar och uttryckssätt men under sjuttiotalet gjordes produktutvecklande åtgärder som krympte Legobitarnas formvärld. Användarnas kreativa möjligheter begränsades av de färdiggjorda Legobitarna som i stället fylldes med narrativt innehåll. Klossarna föreställde något annat än Lego vilket ledde till den sorts företroendekris som jag beskrev tidigare.
De förprogrammerade klossarna kan förstås också tolkas som ett uttryck för tillverkarens försök att ta kontroll över sin produkt och styra användarna. Detta har också varit en strategi från 1990-talet och framåt då Lego samarbetat med filmbolag och tillverkare av dataspel.
Man kan alltså tycka att senare tids Lego tappat den ursprungliga idén om ”en ny leksak varje dag”, då bitarna specialiserats till vissa bestämda funktioner som färdiga flygplansvingar och realistiskt utformade träd. Men när mina barn fick sina första klossar, delvis från min egen gamla Legolåda, och de nötta bitarna blandades med delar från Star Wars rymdskepp och Batmans motorcykel kunde jag konstatera att nya världar uppstod precis lika ohämmat som för över trettio år sedan.
En bit historia
Det danska företag som blev grunden till Legoindustrin började sin verksamhet på 1920-talet med att tillverka leksaker av trä. 1934 kom grundaren Ole Kirk Christiansen på namnet Lego genom att sätta ihop de två första bokstäverna i ”LEg GOdt”. På latin betyder också Lego ”jag sätter samman”. I början var klossarna av trä men 1949 presenterades de första plastklossarna som kallades Automatic Binding Bricks. De såg ut ungefär som dagens Lego men fungerade inte helt tillfredsställande. Största problemet var att klossarna inte kunde sättas ihop i förskjutna lägen. Utvecklingsarbetet ledde till ett patent 1958 på en konstruktion som låste bitarna mot varandra och lätt kunde tas isär. God funktion och möjlighet till otaliga kombinationer gjorde att Lego snabbt blev en världssuccé. 1968 öppnades Legoland som skapats av 50 miljoner klossar och redan första året hade 625 000 besökare. Legofigurer infördes i början av 70-talet och vid slutet av decenniet introducerades Duplo för mindre barn. Under 80-talet gjordes satsningar på dataspel, nöjesparker och tekniska produkter som kostade enorma summor utan att slå väl ut. Det ledde till en kris i början av 90-talet som nästan fick leksaksjätten att gå omkull. Idag sker största delen av tillverkningen utomlands men huvudkontoret finns fortfarande i danska Billund där Legoklossen föddes.